Stigtomtakavlen (2018-04-14)

Ibland går det inte riktigt som man tänkt sig. Denna kväll gjorde jag nog den enskilt största bommen för min del på 2000-talet.

Årets Stigtomta var lite folktomt på lag. Vi halkade lite efter på startsträckan så jag sprang ut i min ensamhet. Kroppen kändes kass innan kanske pga pollen för tröttheten var påtaglig.

Målsättningen var att bomma så lite som möjligt och inte ödsla med fart. Säker inledning, lite tveksamheter här och där men inga stora saker. De första 15 kontrollerna klarades av även om tempot inte var högt. Ville spika och gjorde många kartstopp för att säkra upp.

Mot 16e känner jag en trötthet i huvudet, fokuserar på att hålla riktning noga. Efter 1/3 av sträckan läser jag av en stor sten och konstaterar att jag är exakt under strecket. Men minnet är kort även om kompassen pekar framåt.
Minuten senare springer jag över några öppna höjdpartier, får för mig att jag passerar vid kontroll 12. Vill då korrigera vänster för att inte springa genom mossen med grönt. Jag ser en mosse framför mig och korrigerar vänster. Fel mosse.

Efter att ha korrigerat rejält vänster viker jag upp i rikningen igen och springer någon minut till. Stannar upp och försöker läsa in mig. Tänker att jag är förmycket till vänster så korrigera höger, så det gör jag. Går ner höger och fattar ingenting. Ingenting att läsa på. Huvudet är trött, orkar inte ta tag var jag är. Besultar mig för att springa upp på höjden mot 17e och läsa in mig.
Egentligen vet jag inte alls var jag är så tanken är att dra upp mot höjden och 17e för att ta om. Jag kunde ju vara var som helst.
Paniken kommer krypande. Springer mot höjden, passerar kontrollen med 10 meter och det dröjer 18 minuter tills jag hittar den.

Stressad rusar jag upp på höjden, det går inte att läsa in sig här heller. Passerar myren och sedan är det svart. Lampan slocknar.
Jag springer som vanligt denna vinter med två batterier, de ska hjälpas åt att lysa två timmar men det ena batteriet funkar inte alls så driftstiden denna kväll är en timme.
Plockar fram reservlampan och försöker börja läsa in mig med den. Stress!

Fortsätter över höjden ner till myren. Ser det öppna i myren och plockar kontroll 17 på väg upp igen över höjden. Nu med riktning mot 16e.
Lampans bristfälliga sken gör det hela mycket svårare. Passerar över höjden, läser av och tar riktningen mot skärmen. Går nerför höjden och mot kontrollen. Det är becksvart och försöker förstå kartan och mot kontrollen.

Det är inte lätt alls, snurrar strax innan kontrollen men hittar den inte. Försöker igen men blir samma problem, tycker det inte stämmer.
Uppgivenheten är stor. Försöker angripa kontrollen från en liten brant, passerar ett par stenar, kommer till området där jag snurrat innan och fortsätter ytterligare en bit. Och så till sist med en bomtid på upp mot 20 minuter finner jag den. Skönt!

Att genomföra resten av loppet med en reservlampa, en 20-minutersbom i ryggen och i all ensamhet var inte enkelt. Men det gick till slut.
Nya tag en annan dag.