Maria Kärrström har lämnat oss

Vissa tar verkligen vara på livet och gör det bästa av det man har. Trots att Maria varit sjuk under flera år glömde man nästan bort det, för hon var en sådan naturlig del av livet i och kring Brantbrink. Det är så med en del människor. De bara finns där. Med sitt engagemang och kraft ger det en klubb sin själ.
Maria Kärrström var en sådan människa.

Så länge någon kan minnas satt hon som klistrad vid upploppet på 25manna, med klocka, papper och penna registrerades varenda av de 100 TSK-löparna. Ingen glömdes bort, trots att det alltid var möjligt att hänga där vid staketet och småsnacka före eller efter sin egen start. Sara Lundblad har samma känsla: Maria var den evigt hjälpsamma och alltid peppande utan att dalta. Jag minns henne på barstolen vid målfållan på 25manna, och där sitter hon väl nästa år igen? Jag kommer i alla fall se henne där.

För Sara hade Maria också en plats utanför orienteringen: Att passera förbi hennes tomt har varit en nästintill daglig rutin för mig, och har ofta inneburit lite snack över staketet. Inte sällan har jag gått därifrån antingen med inspiration till trädgården, med försäkran om att jag nog kan vara en rätt bra mamma eller rent av med vagnen full av plantor. Framförallt har jag gått därifrån med en go känsla.

Att ta ansvar i det ideella klubbarbetet var givet. När klubben själv arrangerade tävlingar fanns hon oftast vid sjukvården, ett kall hon hade även professionellt i sin yrkesroll som barnmorska. Redan under tidigt 2000-tal axlade Maria rollen som ordförande. Hon hade under lång tid hand om klädshopen, och fanns alltid tillgänglig varje tisdag för den som behövde en ny tröja, eller träningstights. Eller om det var en torsdag och man saknade tejp. Eller en lördag…

Som för alla mammor är barnen viktiga, oavsett hur stora de blivit. Men frågan är om inte barnbarnen fick bästa introduktionen till orienteringsidrotten av Maria. Att få duscha och basta med sin farmor/mormor efter tisdagsträningarna. En ny generation orienterare skolades in i gemenskapen, för att sedan stoja vidare bland soppa och mackor i klubbstugan. Omtalade är också de 10mila- och Jukolanätter som hon och Bengt bäddade ner både sig och de små framför tv:n för att följa pärlbandet av lampor hemifrån stugvärmen. Tala om att fånga magin i vardagen.

Pia-Lena, som känt Maria i 30 år, berättar:
Anders och jag började umgås med Maria och hennes dåvarande make Björn. Vi semestrade ihop, bland annat skidade vi några vårvintrar mellan STF-stugor runt i Kebnekaiseområdet, kamperade ihop på något 5-dagars och cyklade på Gotland.

Vi har också arbetat för klubben tillsammans, och ansvarade för pressen på 10-mila några gånger. Sen har vi tränat ihop en del, men Maria var en väldigt god löpare och jag hade väl för det mesta svårt att hänga med i hennes tempo.

Maria var alltid positiv. Hon klagade nästan aldrig, var otroligt envis och ställde alltid upp om man frågade. Hon hade alltid en god ordning och reda på allt hon gjorde. Så det var en tjej man verkligen kunde lita på. Jag kommer att sakna henne!

Medlemmarna i Tullinge SK är för alltid tacksamma över Marias engagemang och den glöd som har satt färg på vår klubb och format den till vad den är idag. Vi kan hedra hennes minne genom att göra som Maria – ställa upp för varandra och för klubben.